VARFÖR

Jag har ingenting att gråta för. Ändå gråter jag, nästan varje dag. Återigen, tillbaks på ruta ett. Om inte värre. Aldrig upplevt denna intensiva känsla av hopplöshet som etsat sig fast i min själv. Den vill inte släppa taget, och jag kan inte förstå hur det blivit såhär. Igen.

Vad är det för fel på mig? Varför blir jag alltid såhär? Varför kan jag inte bara uppskatta livet och åtminstone försöka glädjas åt det fina som faktiskt finns i mitt liv, försöka leva lite, leva ut och känna. Det är ständigt något som drar mig tillbaka. Och jag är så trött på mitt liv nu. Jag känner mig så liten och ensam och jag ifrågasätter om jag någonsin varit stark. Har jag verkligen varit starkt, och följt mina drömmar, kämpat för mitt liv? Eller har jag bara överlevt.

Tårarna ikväll är stora och tunga. De är varma. När de rullar ned över mina läppar känner jag smaken av salt.

Varför gav Gud livet till mig? Varför tillåts jag ha det kvar? Det finns så många människor i denna värld som förtjänar att leva istället för mig. Kunde jag ge mitt liv, överlåta det till någon annan skulle jag inte ens tveka. Jag uppskattar inte livet tillräckligt mycket för att förtjäna det.

Varje dag frågar jag mig själv vad jag håller på med. Vad mitt liv går ut på, och varför jag bara fortsätta i samma riktning, om och om igen. Sån ångest varje morgon när jag vaknar och inser att jag måste tampas med ännu en dag. Överleva. Det är så det känns. Jag måste kämpa för att överleva varje ny dag. Men vad är det jag kämpar mot?

Känner mig så förtvivlad. Finner ingen väg ut. Jag vill vara glad, men det bara går inte. Önskar att jag kunde stoppa tillbaka tårarna dit de kom ifrån. Önskar jag kunde spola tillbaka tiden och ändra på mig själv, ändra mig till en glad människa. När blev jag såhär? När skapades den sorgsna figur som jag är idag? Jag vill inte vara såhär – så varför är jag det?

Jag är älskad, jag vill älska tillbaka. Jag vill visa kärlek till de runt omkring mig, jag vill uppskatta dig, jag vill ge dig allt jag någonsin är förmögen till att ge. Men det blir ingenting. Jag faller och det blir ingenting. Jag hindrar människor från att vara lyckliga, jag känner mig som en enda stor börda för världen.

Vad ska jag ta mig till? Jag hatar mig själv till den yttersta gräns av självförintelse. Jag vill bara le. Men det kommer bara tårar.

Jag förstår inte varför.

Annonser

att andas.

Vissa dagar känns det till och med jobbigt att andas. Varje andetag känns så tungt, ansträngt och svårt. Med varje suck kommer mer smärta. Det är så det känns. Vill inte andas in igen, påfyllnad av syre, mer energi till ännu en tår. Det är så det känns. Tänk att jag är så bra på att uppleva och definiera känslan av smärta och obehag. Men hur det känns att vara genuint lycklig och glad, det vet jag inte. Jag kan i alla fall inte beskriva det.

Du sover och jag gråter. Det allra värsta med alltihop är att jag inte ens vet VARFÖR jag gråter. Varför i hela helvete är jag så ledsen. Varför kan det inte bara sluta. VARFÖR KAN DET INTE BARA SLUTA. Det gör så ooooooooooooooont i mig. Hela mitt inre vrider sig, runt runt runt, det känns som att någon fått tag i min själ, och med den starkaste av alla händer bara kramar om den så jävla hårt.

Kramp.

Jag vet inte ens vad jag tänker. Vad jag vill tänka. Vad jag orkar tänka. Vet inte vilka känslor som finns i mig. Känner mig bara så jävla vilse. Och jag är så rädd att jag aldrig någonsin kommer hitta hem. För jag har aldrig, aldrig någonsin i mitt hela liv känt mig hemma någonstans.

Jag skulle vilja att du höll om mig nu. Jättejättejättehårt. Så att jag fick snora ner hela din tröja och bara gråta ur alla tårar som finns där inne. Men jag vill inte väcka dig. Du måste få sova, du ska snart upp och jobba. Det är inte många timmar kvar. Jag mår illa av min ångest. Känns som jag ska kräkas.

Vi kollar på resor och jag kommer på mig själv med att tänka, att det är så lång tid kvar tills vi ska resa. Så många månader. Kommer jag fortfarande verkligen leva då? Jag vill inte tänka så. Det är så jävla hemskt. Men ibland kommer jag på mig själv med den tanken. Och jag känner mig så värdelös, så jävla svag som ens ser självmord som ett alternativ i den här röran. Men om jag ska vara HELT ärlig, så lever jag inte för att jag själv vill det. Jag lever idag för att jag annars skulle fått så dåligt samvete, jag skulle inte klara av att göra dig och mina föräldrar så ledsna. Jag tror i alla fall de skulle bli ledsna om jag dog. De kanske skulle klandra sig själva? Det vill jag inte, för det skulle ju vara mitt fel. Så jag kan inte dö, för att andra inte vill det. Jag lever inte för att jag vill, jag lever för att andra vill det.

Det är så egoistiskt alltihop. Alla tänker på sig själva. De vill att jag ska leva för att de ”inte klarar sig utan mig”. Ni klarar er. Du klarar dig. Men…. jag ska vara snäll och leva mitt liv tills något annat dödar mig. Vad det än blir, ålder, cancer eller en lastbil på motorvägen. Jag ska inte göra det själv, det lovar jag. Dessutom måste jag gosa med Olliver, många fler gånger innan jag dör.

Här sitter jag och tycker synd om en katt. Och gråter. Jag har liksom slutat tycka synd om mig själv nu, det har övergått till hat. Jag bara hatar mig själv så jävla mycket, hatet vet inga gränser. Jag äcklas av mig själv när jag ser min spegelbild. Hatar så många saker med mig själv. HATAR att jag aldrig kan må bra, och det får mig att känna mig så jävla värdelös. Som en nolla, som inte kan fixa i ordning bitarna i sitt liv. Utan går omkring och gråter och gnäller. Så känner jag mig, gråtig och gnällig. I vägen för alla andra, ständigt den med problem, den som folk måste bry sig om, vara oroliga för. Jag är den som håller andra vakna för att jag är ledsen. Förstör lyckliga stunder för att jag har ångest. Jag bara förstör. Jag bara är i vägen.

Så känns det….. Jag är inte en människa. Jag är ett problem. Ett problem för mig själv såväl som för andra. Ett problem som jag inte vet hur jag ska hantera. Ett problem som VERKLIGEN ”de andra” inte vet hur de ska hantera heller. Ser frustrationen i dina ögon. Jag hatar att jag får dig att må så. Göra dig orolig. Jag fick dig att gråta. En snäll människa får inte andra människor att bli ledsna och gråta. Jag är ond. Jag kan inte vara snäll. Jag vet inte ens vad det innebär. Att bry sig om någon. Jag bara gör saker på automatik, såsom jag fått för mig att det ska gå till. Som en robot. Men inte ens det klarar jag av. Jag blir egoistisk, jag fungerar inte. Fungerar inte i vardagen, fungerar inte socialt. Kan inte längre ens upprätthålla de yttre ramarna, kan inte ens längre låtsas att allt är bra. Den fina ytan börjar raseras för min del, och med den även det inre. Desto mer jag släpper ner garden, desto mer jag visar mitt sanna jag för andra människor – ju verkligare blir det. Och i takt med att det blir verkligt, inser jag vidden av mina problem. Då blir allting ännu jobbigare. Ännu sorgligare. Ännu mer svårhanterligt. Helst skulle jag bara låtsas att allt var bra, både inför mig själv och andra. Då skulle jag i alla fall kunna fortsätta leva ett normalt liv. Men nu är det redan försent, jag har redan tagit allt för många steg mot sanningen.

Klockan är tio i tolv. På natten. Du snarkar. Jag skriver. Jag har slutat gråta. Nu känner jag mig bara sådär tom igen. Jag har fått ur mig alla mina känslor, skrivit ner dem. Nu vet jag inte vad jag känner. Nu känner jag mig bara som en maskin som skriver. En skrivmaskin. Ögonen följer med texten desto längre den blir. Händerna arbetar automatiskt mot tangenterna. Och jag vet inte vad jag känner.

För övrigt, så inte bara känner jag mig tjock. Utan jag är det också. Jag förstår bara inte hur jag ska finna förmågan att göra något åt det. För mitt i allt detta jävla kaos, så spelar det ju fan ingen roll. Fast det gör det ändå. Eller inte. Eller jo.

Fuck.

you made me the strongest.

Jag trodde jag skulle dö inatt. Det kändes så i hela min kropp, varje millimeter. Jag kunde inte andas. Det var som om en demon tog över min kropp, jag kunde inte tänka, jag kunde inte andas, kunde inte kontrollera någonting. Allt jag vet är bara att det gjorde så fruktansvärt ont, både psykiskt och fysiskt… Allt jag vet är att det inte är första gången det händer…. men jag vill inte vara med om det igen.

Har blottat min själ. Visat hur det verkligen känns där inne, mitt äkta jag. Det suger. Det känns för jävligt. Finns inget jag hatar så mycket som att göra andra människor ledsna. Jag vet faktiskt inte hur jag mår idag. Det enda jag vet är att ingenting kommer bli som förut. Det känns som att jag har förstört något. Samtidigt känns det som att jag räddat mig själv. För första gången i mitt liv har jag stannat upp och sagt stopp till mig själv, till omvärlden. Insett att det inte funkar längre. Att man inte kan köra på i 110, medans man dör inombords.

Men nu har jag en panikkänsla i kroppen… för vad fan ska jag göra nu då? Vad ska jag förändra i mitt liv? Hur ska det gå till? Fattar verkligen inte det. Fattar verkligen inte hur jag ska komma fram till en ”lösning”.

Samtidigt vill jag spola tillbaka tiden till igårkväll, och ändrat så att jag inte sagt någonting.

Det var inte såhär det skulle bli… Men nu är det så. Och jag vill inte göra dig ledsen mer. Jag vill bara att du ska få vara glad och må bra.

helvetesjävlapiss

Nu vill jag skita i allt. Jag skiter i den här jävla utbildningen och hela jävla alltihop. Så känner jag. Så förbannat jävla less. Så sjukt jävla förbannat jävla helvetes less. Varför genomförde jag ens den här kursen? Jag skulle bara skitit i det. Hade jag vetat att det skulle bli såhär skulle jag aldrig genomfört den, men nu har jag stått ut med för mycket för att skita i den här sista veckan, då skulle allt bara vara ovärt.

to be happy

Just nu går det inte bra för mig. Känns som att jag dras tillbaka mot något jag trodde jag lämnat bakom mig.

Jag gråter. Hela tiden.
Jag vill försvinna. Hela tiden.
Jag tänker på sånt, jag verkligen inte borde tänka på. Hela tiden.
Jag saknar dig. Hela tiden.
Jag vill spola tillbaka tiden. Hela…tiden.

Heaven couldn’t wait for you.

Vet inte… vet inte vad jag tänker, vet inte vad jag skriver. Ångrar att jag slutade med min medicin. Är det här biverkningar av att ha slutat? Eller är det här JAG? Om det här är jag…. då har jag verkligen inte kommit någonstans sedan jag började käka dessa piller. Då har allt bara varit på låtsas, en fasad. Både för mig själv och för omvärlden. Jag hoppas verkligen inte att det är så.

Idag tänkte jag på min syster. På vår förstörda…. vänskap? Syskonkärlek? Relation?
Jag vet inte. Bara fattar inte hur det kunde bli såhär, fattar ingenting gällande min familj. Vad fan hände egentligen? Ibland känns det som att jag bara helt plötsligt vaknar upp och inser vad som hänt. Det griper tag i mig. Som en huggande känsla i mitt bröst. Och jag bara gråter, helt hysteriskt. För jag kan inte hantera dessa tankar. Jag undrar för mig själv, i min inbillade ensamhet, om jag någonsin kommer kunna göra det?

Kommer jag finna styrkan att acceptera allt som skett i mitt liv? ACCEPTERA. Fullt ut. Förstå. Greppa tag om verkligheten?

Jag tror inte det. Och jag tänker på dig ibland. Jag undrar hur du har det. Om du saknar mig…? Om du också tänker ibland, på det jag tänker på? Om du någonsin gråter, över oss? Vi fick inget avslut, och det skaver inombords… långt där inne. Du liksom försvann ur mitt liv på ett så konstigt sätt. Men du lever, du finns där. Bara inte i MIN värld… i mitt liv…

Likt vissa låtar berör och etsar sig fast i minnet… finns vissa minnen alltid med mig. Jag bär dem inuti som värdefulla skatter, värdefulla smärtsamma skatter. Vill inget hellre än att bli av med dem, vill inget hellre än att bevara dem. För det är ju JAG. Kan inte fortsätta utan dem, kan inte radera med det förflutna. Men jag kan inte heller handskas med dem. Med det. Med allt. Så vad ska jag med dem till? Varför finns de kvar, så tydligt? Varför kan de inte få blekna och begravas djupt inne i mina sinnen, som så många andra minnen har gjort?

Så många frågor i mitt liv. Frågor från mig själv, till mig själv. Frågor som bara jag själv kan svara på, men inte förmår hitta svar till. Vilket bara gör mig mer frustrerad, mer hatisk mot mig själv.

Det är också något jag tänkt på den senaste tiden. På hur duktig jag blivit på att nedvärdera mig själv, förminska mitt eget värde, både inför mig själv och andra. Som det där på pendeltåget. Det gick allt för många sekunder mellan att jag insåg vad han höll på med, till dess att jag reagerade. Jag……. jag kom på mig själv med att tänka, att det inte spelade någon roll om han tog på mig. Vad spelade det för roll? Jag är ändå bara blond, äcklig, inte värd någonting… alla kan få göra vad de vill med mig. De kan få skada mig på sätt som jag inte kan skada mig själv på. Men sen, efter de sekunder som dessa tankar kastades runt i mitt huvud, insåg jag hur idiotisk jag var.

Fattar ingenting. Ser på mig själv, och har alltid gjort, som en stark människa. En stark, självsäker individ som inte tar någon skit och inte är rädd att säga ifrån. Men den versionen av mig existerar bara i tankarnas värld. I verkligheten, där finns ingen stark Frida.. Jag är svag och rädd. Samtidigt som jag är orädd, eftersom att jag inte värderar mig själv. Farliga kombinationer. Försöker bryta dessa mönster, men förmår mig inte att klara av det. Oavsett situation. Det känns som att jag, den ”riktiga” jag, är inlåst, fast innanför ett skal som inte lyder mina tankar. Mina känslor säger en sak, men mitt agerande förmedlar något helt annat. Så jävla fel.

Så självkritisk. Hur blev jag så självkritisk? Och jag går omkring och tror att alla hatar mig. Att hela världen ser på mig med hatiska ögon, med avsky i blicken, att de blir äcklade av min närvaro. Men egentligen återspeglar dessa tankar bara mina egna värderingar, inte andras. För det är jag som tänker dem, det är ingen som säger så till mig. Men jag kan inte bryta detta mönster.

Hatar mitt agerande, min oförmåga att fungera som en social individ.
Hatar mitt utseende. Mina feta ben. Finniga rumpa. Dåliga hy. Små bröst. Feta armar. Risigt hår. Buskiga ögonbryn. Och så vidare i all evighet.
Hatar mitt skratt, mitt sätt att le. Min oförmåga att föra en konversation i ett socialt sammanhang där jag inte känner mig trygg. Hatar min lathet. Min oförmåga att anta utmaningar, och sådant jag lovat mig själv. Hatar att jag inte bryr mig om andra tillräckligt. Hatar att jag inte bryr mig om mig själv.

Saknar min älskade katt. Mitt upp i allt.

Allting är upp och ner just nu. Och nu börjar jag tillslut bli trött.
Jag hoppas på en bättre dag imorgon. Det behöver jag. Jag behöver en bra dag nu. Utan alla dessa tankar. Men jag tror det är omöjligt. Det kommer nog inte ske. I så fall ska jag ha en jävla tur, och när började jag helt plötsligt få tur? Jag är en otursfågel. Från födseln till graven.

Älska mig inte så mycket. Om jag gör dig besviken, skulle jag inte kunna leva med mig själv. Jag är så van att misslyckas.

we aint gonna take it

Jag har så många funderingar i min skalle nu för tiden. Det är verkligen ett virrvarr av funderingar, på allt, allt, allt.

Kan inte riktigt sortera och styra upp. Kan inte riktigt ta tag i något. Och igår fick jag veta att jag inte är ensam… men jag känner mig precis lika ensam ändå. Jag vet inte varför. Vet inte riktigt vad det är jag grubblar på heller. Fattar inte riktigt. Fattar ingenting. Och jag vill göra så många saker, men jag får ingenting gjort. Jag sviker mig själv gång på gång, precis som andra svikit mig, under hela mitt lilla korta långa liv.

Åh. Gud. Vad går livet ut på? Vad är det jag strävar mot? Vad vill jag egentligen uppnå under min tid på jorden? Har jag några drömmar? Eller har samhället skapat mina mål och förväntningar? Kan jag ens välja själv?

Fan jag kan inte det. Samhället och de tankar som människor tror sig tänka av egen fri vilja – det styr mig. Och egentligen är det ju förjävla synd att jag bara låter allt ske liksom. Det känns verkligen som att jag står på andra sidan spegelväggen, och iakttar hela livet.. medan det sakta passerar mig.

Okej, men det värsta av allt då… det är nog att jag inte har någon att prata om det här med. Jag tror inte jag känner, eller i alla fall finner mig bekväm att prata med, som kan sympatisera med mina tankar. När man tänker som jag gör, och yttrar det för någon annan, då får jag tillbaka att ”Ryck upp dig bara, skaffa en hobby, var inte så negativ, gå ut och ta en promenad, ditt liv är inte alls så dåligt Frida, du har det ju bra nu, sluta grubbla”… etc. etc. etc. osv. osv. osv.

Men det är inte DET jag vill höra, eller diskutera om. Jag vill prata om livet, jag vill ställa våra uppfattningar mot varandra, jag vill testa gränserna. Jag vill gå emot samhällets redan färdiggjutna vägar som är lagda för oss. Vill inte vara en del av ”alla andra”. Jag vill lära känna mig själv, och jag vill veta vad JAG vill här i livet. Jag vill försöka förstå VEM JAG ÄR.

Hej jag heter Frida och jag är 20 år. Jag har gått igenom en del i mitt liv, och jag verkar inte kunna ta avstamp någonstans och gå vidare med mitt liv. Detta har gjort att jag känner mig förvirrad och konstant undrar vem jag är, och om jag känner mig trygg i min identitet. Varje dag ifrågasätter jag saker. Främst funderingar kring huruvida det är mig det är fel på mig, eller världen jag lever i? Dock finner jag ingen klarhet, och det känns som att jag sakta men säkert blir galen av alla mina funderingar.

Jag kan inte ta saker och ting med ”en klackspark” eller bara ”rycka på axlarna och gå vidare”. Jag tar allting till yttersta gränsen, vänder och vrider på allt. Jag skulle vilja sluta med det, men jag vet inte hur. Jag vet inte hur jag ska finna en vändpunkt.

what is it about?

Sömnlös på nätterna, sover bort hela dagarna. Ibland frivilligt, ibland så bara somnar jag… och finner ingen förmåga att ta mig ur sömnen. Lovar mig själv att promenera, göra något, börja träna, gå på stan… vad som helst. Men jag ligger kvar. Jag finner liksom ingen mening med något.

Det är en drog, säger de. Jag behöver den, svarar jag.

Sen är det slutdiskuterat. Och nu är jag vuxen. Allt ansvar ligger på mina axlar nu, men jag känner mig mindre än någonsin. Jag kommer på mig själv att då och då sakna mina föräldrar, mamma och pappa. Bara känna närheten av familjen igen. Jag vet att jag aldrig mer kommer få uppleva det, men jag önskar.. bara en sista gång.. att få känna hur det kändes igen.

Det är svårt för mig att liksom finna ro. I mig själv. I förhållanden. Vänskap.. I livet i sin helhet. Små problem blir stora. Alla hinder blir övermäktiga. Energin lyser med sin frånvaro. Varför är jag inte sugen på livet? Varför är jag inte positiv och ser framemot alla fantastiska saker jag kommer vara med om i livet? Varför känner jag inte den där lusten… att leva?

Lika lite som andra förstår sig på mig, förstår jag mig på mig själv… Vad vill jag egentligen med allt? Vart vill jag ta mig livet? Och den största frågan av alla; Vill jag vara lycklig? Om svaret är ja; Förstår jag mig ens på innebörden av lycklig? Vad jag vad det innebär? Hur det känns?

NEJ.

Så då undrar jag.. hur ska jag kunna sukta efter något, basera hela mitt liv på och i strävan mot, något som jag inte vet vad det är? Det är lite som med religion, och det kallas tvivel, det där som stör… På något eller annat sätt ska antingen eller övertyga mig om att det ena eller andra är bättre. Men jag, jag fattar faktiskt ingenting.

Jag förstår mig liksom inte på hela grejen. Den här lyckofasaden som alla människor går omkring och bär på. Och vi är så fina när vi springer till bussen, och handlar på ica, och köper dyra kläder. Vi är så fina när vi ler mot dem vi hatar, tar från de som inget har och bakom stängda dörrar spottar på oss själva.

När jag kliver utanför dörren blir jag dömd, alla blickar som möter mig de dömer mig. Är hon rik? Stressad? Ser hon trött ut? Vad är det för märke på hennes jacka? Varför ser hon ut sådär? Vem är hon? Vart kommer hon ifrån?

Hon kommer från främmande vidder. Där honung görs av salt.

Jag är här nu. I den stad jag alltid drömt om. Dit jag längtat hela livet. Suktat. Gråtit över. Men… allting känns likadant. Det jag trodde skulle vara borta, det är kvar. Och det jag trodde att jag skulle uppnått, det finns inte. Inte än, i alla fall. Men samtidigt, så vet jag inte heller säkert vad det är jag vill uppnå, eller vad jag ens vill åstadkomma med mitt liv. För att inte glömma, så är det ju faktiskt mitt liv.. Kanske är det mitt aktiva, medvetna val att sova bort dagarna? Kanske är det vad jag vill? Borde jag inte bara försöka känna mig tillfreds med hur min verklighet är just nu, istället för att ständigt sträva mot annat?

För jag blir aldrig nöjd, jag vet det nu. Men jag önskar så innerligt att jag ibland bara kunde acceptera, och på ett annat sätt uppskatta det jag har runt omkring mig. Istället för att fokusera på allt negativt som florerar runtom. Det är dock lättare sagt än gjort… Jag ser mig omkring, men jag vet inte vad jag ser, vet inte vad jag vill se heller för den delen. Jag är farlig för mig själv, men jag kan inte undkomma mig själv.

Det är den sista person jag kommer dras med, när livsgnistan släcks. Det är jag. Jag kommer alltid vara där, hur jag än gör, hur jag än vänder och vrider på saken… på livet.. på världen.

Jag saknar min pappa, mamma, och min syster. Jag saknar min katt, min hund. Jag saknar mitt hus. Jag saknar min skog. Jag saknar allt det jag förut hatade. Jag saknar mitt hem. Jag saknar min barndom. Jag fick inte avsluta den på rätt sätt. Så den blev förstörd. Jag gavs många chanser, men jag valde alltid fel väg. Det var som en ständig dimma i mitt liv, och jag bara famlade omkring, utan att kunna urskilja vart jag var på väg.

Det är sorglig. Och jag gråter. Ibland ofta, men oftast sällan. Jag gråter tyst, även när jag är ensam. Jag är van att inte höras, jag är van att försvinna in i mig själv, gömma mig.. bli som en liten, liten skugga av mitt verkliga jag.

Och hur jag än gör, så blir jag inte av med den där känslan, som jag haft i så många år.

Vad vill den mig?

så länge sen nu

Jag hade en vision om hur mitt liv skulle bli. Jag hade drömmar.

Det var länge sedan nu. Jag ser tillbaka på min barndom och jag förstår inte vad som hände… jag fattar inte vart allt gick fel.

Så trött. Så trött.

Jag vill tillbaka. Jag saknar min familj. Jag saknar den så det gör ont.. det gör så ont att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det finns inget kvar av oss. Så splittrade. Så lite kärlek. Så mycket frustration.

Jag ser inte vad jag skriver för mina ögon är täckta av tårar…,. så trött på att gråta.. så trött på allt det här.

Hur många gånger? HUR MÅNGA GÅNGER SKA JAG FALLA?

Jag vill inte mer nu. Snälla gud ta mig härifrån nu.

fuck this.

I tio år har jag periodvis varit så trött på livet att jag varit redo att ge upp. Det känns som att jag i tio års tid levt bara för att andra velat det. Jag följer strömmen, gör det alla säger åt mig att göra. Flytta, skaffa utbildning, jobb, pojkvän, håll ordning på ekonomin, rök inte, knarka inte, sup dig inte full. Gör si, inte så. Blabla..

Jag förlorar vän efter vän. Vänner jag brytt mig om, varit redo att göra allt för, älskat. Av hela mitt hjärta. Vänner som jag litat på, offrat för.. gett av hela mig själv.. för att få INGET tillbaka. Gång på gång. Det verkar som att jag är en person som är väldigt enkel att slänga bort, ignorera och utesluta. Till och med mig familj gör så. Slutar prata med mig. Utesluter mig ur deras liv. Medan jag bara står med öppna armar och ger, ger, ger, ger.

Tillslut står jag vid vägens slut… med fötterna på kanten mot avgrunden och bara undrar.. Är jag värd något över huvudtaget? Hela mitt liv har jag upplevt att jag blir värderad som skit. Meningslös. Inte viktig att kämpa för. Ingen offrar för mig såsom jag offrat för andra. Gång på gång snubblar jag på mållinjen och blir lurad. Det finns inga äkta människor i den här världen, jag vet det nu. Men det får mig att undra vad fan jag gör på den här planeten om ingen uppskattar min närvaro? Om ingen är redo att kämpa för MIG….

Vad är poängen med det hela?

Känner att jag inte hör hemma någonstans, och jag vet inte vad jag vill med det här livet som jag envist lever kvar i. Allting är ändå falskt, så vad spelar det för roll.. livet menar jag, i slutändan? Alla lever sina stressade liv, kämpar för att bli bäst, för att nå toppen. Vi konsumerar, springer efter bussen, stressar för att komma  tid, putsar till ytan så att allting ser bra ut. Vi lagar mat som ska vara hälsosam, köper dyra saker fast vi inte har råd, super oss fulla på helgerna och förökar oss. Men vad är poängen med det här? Och blir jag verkligen ”lycklig” av att försöka leva ett sånt här liv som jag gör idag? Är mitt livssyfte att vara som alla andra, ha jobb, barn, lån.. stressa… bo i en stor stad.. med fin yta.. och helvete inuti?

Är så grymt osäker nu och jag vet inte längre vad jag vill. Finns det egentligen något rätt och fel? Måste man lyssna på alla andra och följa strömmen? Vad händer om jag säger nej? Vad händer om jag väljer en annan väg att gå i mitt liv? Kommer allt rasa?

Jag har gett upp drömmen om att bli lycklig, för jag förstår att den känslan inte är ämnad att vara hos mig. Men jag vet inte vad utöver det som är värt att kämpa för och vad jag egentligen borde ge upp? Just nu känner jag att jag vill lämna det här. Att jag måste göra en drastisk förändring i mitt liv, för fortsätter jag såhär kommer det sluta såsom jag alltid misstänkt. Och då är ändå allt jag gått igenom förgäves. Då blir faktiskt allting menlöst. Då har min kamp varit för inget. För INGENTING.

Jag vill bryta upp, packa mina saker och lämna det här landet. Jag vet att jag ständigt flyr från mina problem, men jag har insett att jag aldrig kommer bli kvitt dem. De bor inuti mig, de går varken att slita ut och förinta, eller acceptera och bli vän med. Det här är jag, och jag tror att jag tillslut, idag, har accepterat det. Förstår ingen annan så är det deras problem. Jag vet bara att jag inte orkar mer av det här livet. Men jag tänker inte sätta kniven mot strupen och avsluta det, även om det vore en enkel och mycket frestande utväg. Men det här, det liv jag lever nu…. det funkar inte. Det är inte hållbart i längden. Jag kväver mig själv varje dag, trycker in alla känslor längre och längre in. I perioder känns livet relativt bra, men så fort jag känner efter så finns allting där under ytan, långt där inne.

Och jag vet att ingen någonsin kommer förstå. Och jag accepterar det med.  Det är inte ens värt att försöka, det är knappt så att jag själv förstår. Jag börjar få panik. Den enda som kan rädda mig är mig själv. Och det måste ske snart. Jag måste vara beredd att ge upp allt. Ge upp den här världen, för att kunna fortsätta mitt liv. Det är bra med utbildning, bostad, försäkringar och gud vet vad, men det funkar inte för mig. Jag måste hitta en utväg. Och tills dess…… Tills dess är jag här. För den som vill.

Livet blev inte som jag ville. Jag är inte lycklig. Jag är 20 år nu, jag har levt otroligt mycket längre än jag nånsin trodde. Det är dags att hitta en utväg. Det är dags att bryta sig loss.

tankar som tänker

Hej.
Längesen…
Länge sen sist…
Vet inte vad jag har att skriva egentligen, bara ligger här och har mensvärk. Och pms, världens jävla konstigaste humör. Skulle vilja gråta. Skulle framförallt vilja vara ensam. Det börjar kännas av, det här med att bo med sin förälder på 25 kvm. Det är lite.. tajt.

Saknar min älskling.

Skulle vilja bli full, dansa, bara.. jag vet inte. Släppa allt. Tänker för mycket just nu, vet inte riktigt vad jag tänker på dock. Men det är någon sorts kvävande känsla inombords… kan inte riktigt tolka den. Gammalt groll bara.. sånt jag inte kan släppa, negativa tankar, smärtsamma minnen – sånt som inte försvinner med tiden.

De säger att tiden läker alla sår. Jag tvivlar starkt. Vissa saker verkar aldrig gå över för mig, vissa minnen.. de känns lika starka, lika verkliga – även fast det gått lång tid. Det som skedde för länge sedan, känns fortfarande som igår. Och jag kan inte sluta tänka på vissa saker, även fast jag vill. Det är som att tankarna lever sitt egna lilla liv, och jag bara följer med. Kan inte styra dem, de gör som de vill. De för mig till minnen som jag vill förtränga, påminner mig om sånt jag vill glömma…

Så är det för mig. Och ingen fattar. Ingen förstår.
Varför jag är så negativ.
Varför jag inte går vidare.
Varför jag är såhär… pessimistisk…

Vet inte. Jag vet inte. Vet ingenting. Ingen vet nåt. Ingen får veta. Vet ingen som skulle förstå. Ingen förstår vad jag förstår. Jag förstår ingenting.

Ja, typ så känns det. Enkelt och bra. Smidigt.

Hej livet. Jag vet inte nånting.